- Du kommer inte att klara det här, du är för annorlunda än de andra, sa läkaren (också ökänd som "skatteläkaren" efter avslöjande i Smålands Folkblad) vid sin första granskning av mig.
- Vi får se, tänkte jag.
Med tiden visade det sig att det gick ganska bra. En bidragande orsak till det var att rätten till ständig nattpermission just införts vilket innebar att jag varje kväll kunde cykla hem till min bostad på Södra Storgatan 1, en sjurummare som jag delade med tre vänner (kollektivet "Röda Barnen"). Bortsett från de tre nätter som jag fick utstå kompaniförbud efter en tråkig incident med en misslyckad urladdning av AK 4-an. Och så var man ju inte på övning ibland också och då var det övernattning i fält som gällde.
Ett och annat lärde jag mig: det viktigaste var att jag inte bara gillade att springa, jag var bra på det också! (Även helt otränad som jag var när jag ryckte in.) Och att jag kanske inte var ämnad att bli politiker, mitt försök att bli vald till vpl-riksdagen föll platt.
Mitt långa hår behöll jag (trots uppmaningar att klippa mig och att jag då och då tvingades bära hårnät). Då och då anlade jag också skägg, eftersom alternativet att raka sig med rakhyvel i fält ledde till så mycket blodvite.
Och som synes blev det en hel del tidningsartiklar också. Ibland gjorde jag också inhopp på Smålands-Tidningens korrekturavdelning (jo, det fanns en sådan då! this is the middle ages) på kvällarna vilket drygade ut krigskassan.
